Marie kalasar vid tangentbordet

Min morgon börjar med att väckarklockan ringer. Klockan är fem och jag har sovit x antal timmar lika med ena handens fingrar minus tumme och pekfinger. Jämställt med alldeles för lite alltså.

Trots detta känner jag mig pigg och allmänt på alerten. Jag går ner för att fixa morgonrutinen - brygga kaffe.
Så länge kaffet kommer blir allt bra.

Jag hade inte varit duktig när jag drack kaffe igår och slängt bort filtret. Det stör mig inte jag brukar göra så. Jag brukar även ta upp det mellan två fingrar i ena kanten och det går alldeles utmärkt.
Förutom idag. Filtret från helvetet går sönder och jag har kaffesump på halva köksgolvet.

Jag blir tvungen att städa.
Jag tycker verkligen inte om att städa.
Ännu bättre - det är i princip olagligt att dammsuga klockan fem på morgonen på en lördag så jag får sopa och torka och sopa ännu mer.

Jag hade varit lagom road om det inte varit så att jag just denna morgon hade en av mina få glada tidiga morgnar. Så jag skakar av mig oturskänslan och fnissar för mig själv (ja, på det där kufiska viset precis som om jag sagt något roligt till mig själv).

Jag har all tid i världen på mig och behöver inte stressa det minsta. Äter frukost för en gångs skull. Jag äter den långsamt och är trevlig i telefonen och pratglad till och med.

Jag segar på mig skor och jacka och tar mig till busshållplatsen. Det är flera minuter kvar tills bussen ska gå och den är alltid, alltid försenad.

Så, jag är dryga tjugo meter ifrån busshållplatsen och där åker den.

Hej då bussen, Go´morgon otursbringande sate som ta mig fan är Murphys lags praktexempel.

Det pirrar i magen.
Det gör mig glad.

Det finns inget som gör mig nervös, absolut inte.
Det tar inte speciellt lång stund för den som lär känna mig att förstå att jag inte riktigt kan bete mig normalt när stämningen är spänd och jag blir nervös.
I sådana situationer måste någon lätta upp stämningen. Det gör oftast jag. Det resulterar i att istället för att spänningen släpper ofta i obekväma tystnader.

Jag har ett nytt exempel, of course.
Jo, sagan börjar så att jag var på arbetsintervju för ett extrajobb. All going well räknar jag som alltid igenom i huvudet vad jag inte ska säga, vad jag absolut inte ska framhäva.
Så blir jag nervös och säger just det.
Hjärnan går in i härdsmältsläge, lägger sig i energisparläge och munnen kan inte uttala några ord ordentligt.
- Så Marie, nu när jag berättat lite mer om vad jobbet går ut på, hur gärna vill du ha det på en skala ett till tio?
En lite konstig fråga till att börja med men det hindrar mig inte från att impulsivt svara duktigt.
- Ja alltså, jag kan ju inte säga tio för då tror du för det första att jag säger det bara för att och dessutom är det inte värsta drömjobbet. Det är inte direkt som om jag vaknade upp en dag när jag var liten och plötsligt tänkte (Här slänger jag in min alldeles suveräna citatröst också för att förstärka svaret) "Ja! Jag drömmer om att jobba på lagret på Elgiganten när jag blir stor!" Så kan jag ju inte säga att det var direkt men så en åtta får jag väl säga.

Jag tror att jag fick jobbet! Jag skulle utan tvekan anställa någon som såg ner på det jag arbetat med de senaste tio åren. Absolut!

Det finns en annan typisk saga också. Den handlar om ett läkarbesök. Jag och en vän befann oss på akuten för att dokumentera skador. Efter ett antal timmars väntan får vi äntligen komma in till doktorn som ska fotografera skador på mina ben varpå han ber mig ta av mig byxorna.
Det slår mig att stämningen är lite trängd och jag ler och säger högt:
- Ja doktorn, det är bara för att du vill se mig naken!
Doktorn stirrar kort på mig, harklar sig för att sedan vända sig om och sätta på sig ett par handskar.
Jag skrattar nervöst och sneglar mot min vän för medhåll för att inse att hon pionröd i ansiktet frenetiskt stirrar upp i taket. Tystnad lade sig i rummet.
Jag skrattade inte när jag drog av mig jeansen.

Jag anser inte mig själv vara en av de finkänsligaste på jorden men någon måtta får det vara.
Finkänslighetskurs, någon?
Jag kan undervisa den, jag är en hejjare på det där.

Jag är nästan helt hundra på att jag innehar ett obekräftat världsrekord i att tala in flest ord under kortast tid på någons telefonsvarare.
Det är lagom pinsamt när man för det första inte känner personen vars telefonsvarare man givit magsår och för det andra samtidigt är alldeles igentäppt och hes och pratar ungefär som Clint Eastwood men med ett uns kvinnlighet.

Jäklar.