Konstigt
Det var en gång..
Ljuva morgontimme
Min morgon börjar med att väckarklockan ringer. Klockan är fem och jag har sovit x antal timmar lika med ena handens fingrar minus tumme och pekfinger. Jämställt med alldeles för lite alltså.
Trots detta känner jag mig pigg och allmänt på alerten. Jag går ner för att fixa morgonrutinen - brygga kaffe.
Så länge kaffet kommer blir allt bra.
Jag hade inte varit duktig när jag drack kaffe igår och slängt bort filtret. Det stör mig inte jag brukar göra så. Jag brukar även ta upp det mellan två fingrar i ena kanten och det går alldeles utmärkt.
Förutom idag. Filtret från helvetet går sönder och jag har kaffesump på halva köksgolvet.
Jag blir tvungen att städa.
Jag tycker verkligen inte om att städa.
Ännu bättre - det är i princip olagligt att dammsuga klockan fem på morgonen på en lördag så jag får sopa och torka och sopa ännu mer.
Jag hade varit lagom road om det inte varit så att jag just denna morgon hade en av mina få glada tidiga morgnar. Så jag skakar av mig oturskänslan och fnissar för mig själv (ja, på det där kufiska viset precis som om jag sagt något roligt till mig själv).
Jag har all tid i världen på mig och behöver inte stressa det minsta. Äter frukost för en gångs skull. Jag äter den långsamt och är trevlig i telefonen och pratglad till och med.
Jag segar på mig skor och jacka och tar mig till busshållplatsen. Det är flera minuter kvar tills bussen ska gå och den är alltid, alltid försenad.
Så, jag är dryga tjugo meter ifrån busshållplatsen och där åker den.
Hej då bussen, Go´morgon otursbringande sate som ta mig fan är Murphys lags praktexempel.
Allt lyfter till nästa etapp
Det pirrar i magen.
Det gör mig glad.
Nervös? Jag?
Det finns inget som gör mig nervös, absolut inte.
Det tar inte speciellt lång stund för den som lär känna mig att förstå att jag inte riktigt kan bete mig normalt när stämningen är spänd och jag blir nervös.
I sådana situationer måste någon lätta upp stämningen. Det gör oftast jag. Det resulterar i att istället för att spänningen släpper ofta i obekväma tystnader.
Jag har ett nytt exempel, of course.
Jo, sagan börjar så att jag var på arbetsintervju för ett extrajobb. All going well räknar jag som alltid igenom i huvudet vad jag inte ska säga, vad jag absolut inte ska framhäva.
Så blir jag nervös och säger just det.
Hjärnan går in i härdsmältsläge, lägger sig i energisparläge och munnen kan inte uttala några ord ordentligt.
- Så Marie, nu när jag berättat lite mer om vad jobbet går ut på, hur gärna vill du ha det på en skala ett till tio?
En lite konstig fråga till att börja med men det hindrar mig inte från att impulsivt svara duktigt.
- Ja alltså, jag kan ju inte säga tio för då tror du för det första att jag säger det bara för att och dessutom är det inte värsta drömjobbet. Det är inte direkt som om jag vaknade upp en dag när jag var liten och plötsligt tänkte (Här slänger jag in min alldeles suveräna citatröst också för att förstärka svaret) "Ja! Jag drömmer om att jobba på lagret på Elgiganten när jag blir stor!" Så kan jag ju inte säga att det var direkt men så en åtta får jag väl säga.
Jag tror att jag fick jobbet! Jag skulle utan tvekan anställa någon som såg ner på det jag arbetat med de senaste tio åren. Absolut!
Det finns en annan typisk saga också. Den handlar om ett läkarbesök. Jag och en vän befann oss på akuten för att dokumentera skador. Efter ett antal timmars väntan får vi äntligen komma in till doktorn som ska fotografera skador på mina ben varpå han ber mig ta av mig byxorna.
Det slår mig att stämningen är lite trängd och jag ler och säger högt:
- Ja doktorn, det är bara för att du vill se mig naken!
Doktorn stirrar kort på mig, harklar sig för att sedan vända sig om och sätta på sig ett par handskar.
Jag skrattar nervöst och sneglar mot min vän för medhåll för att inse att hon pionröd i ansiktet frenetiskt stirrar upp i taket. Tystnad lade sig i rummet.
Jag skrattade inte när jag drog av mig jeansen.
Jag anser inte mig själv vara en av de finkänsligaste på jorden men någon måtta får det vara.
Finkänslighetskurs, någon?
Jag kan undervisa den, jag är en hejjare på det där.
Lovely! Me like
Punkt
Och nu skriker de! Jag blir så otroligt glad när de vita word-dokumenten skriker efter de rätta kombinationerna av nedtryckningar över tangentbordet.
Muspekaren som från början aggressivt pickar på dokumentets övre kant och därefter alldeles lugnt andas ut, förenar sig med den där sista punkten som avslutar så mycket men också tillåter så mycket mer.
Jag tror att den är glad för att den är nöjd.
Vi känner likadant, muspekaren och jag.
Vi är kapabla till storverk och ibland lyckas vi med just det.
Där, ska skåpet stå
Jag blev aldrig riktigt arg då. Kunde inte förstöra bilden.
Idag måste jag.
Det är inte okej den här gången.
Äntligen är jag arg. Nu måste det bara ut.
Att vara en kompetent arbetssökande
Då gäller det självklart att ligga i och söka jobb.
Den delen är jag hajj på. Problemet är det som kommer sen. Alltså det lilla telefonsamtalet emellan ansökan och intervju.
Inom loppet av två dagar har jag alltså under detta telefonsamtal lyckats:
tacka nej till ett bra jobb
bokat in en intervju för ett jobb men blivit nervös och helt kommit av mig att fråga vad det är för ett jobb.
Resultat: Jag ska på en arbetsintervju för?
Fast-talker
Jag är nästan helt hundra på att jag innehar ett obekräftat världsrekord i att tala in flest ord under kortast tid på någons telefonsvarare.
Det är lagom pinsamt när man för det första inte känner personen vars telefonsvarare man givit magsår och för det andra samtidigt är alldeles igentäppt och hes och pratar ungefär som Clint Eastwood men med ett uns kvinnlighet.
Jag sökte jobb i förrgår
Jag mötte Cancer ifrån Yrrol
Han stegade uppför trappan och jag efter, fortfarande utan ett ord.
- Har livet varit rättvist mot dig? Jag svarade och han replikerade: Men har livet varit rättvist mot dig?
Vi fortsatte och han såg på mig med den där blicken så vass och så mjuk.
Han köpte mat alldeles utan ord eller gester. Bara såg och jag såg och vi gick där. Fortsatte.
Jag vet fortfarande inte vad han heter. Jag vet så mycket mer.
Sesam öppna dig
Jag har saker att säga. De kan synas oviktiga men är så overkligt mycket viktigare än andra, plötsligt.
Jag vill skrika rakt ut så att främst jag själv ska kunna höra dem, alla ord som i ett enda ögonblick betyder allt. Men tungan vill inte röra sig och jag hinner inte med. Ögonblicket rusar iväg som ett ilsket tåg och jag kan inte alls springa ifatt det. Jag har inte sagt någonting men orden, de finns där. Alldeles under ytan.
De försvinner inte bara för att ingen hört dem. De väntar på nästa ögonblick.
De kräver att få bli hörda.
Jag är en dörrmatta
Jäklar.
Nej
Nej jag ska inte vara hemma i flera dagar och snörvla.
Nej jag ska inte hoppa över träningen idag.
Nej jag tänker inte låta mig vara fast i huskarantän med de andra sjuka.
Visst, min familj, ni är underbara och några av mina stora kärlekar - men nej. Karantän är inte överkomligt. Att sitta inlåsta och förkylda med er i åtminstone en, två dagar fungerar inte. Kan man dö av en sådan överdos?
Varför smittar ni mig?
Ja, ja, jag vet det går över. Men jag är inte bra på att vara sjuk.
Det är mer än dags
Jobbet, det eviga jobbet som slitits och kvävt mig i närmare två år är slut. Jag saknar dem, kollegorna men känner mig samtidigt plötsligt så väldigt glad. Jag är fattig men fri.
Och den stora frågan är vad jag ska göra nu men jag har ingen brådska det kommer nog till mig i sinom tid.
Jag fyllde tjugo och gick igenom diverse nödvändiga livskriser. En födelsedag utan ångest går inte, man måste få känna att man lever också. Överlag fortlöpte dagen lagom trivsamt med otroligt goda köttfärspajer.
Jag är nu en överväldigad men glad ägare av originalinspelningen på vinyl från 76 utav Man in black. Även en rabbit döpt till Mr. Twister dök ner bland presenterna.
Träffade en gammal vän och uppfylldes av ett lyckorus. Den harmoni som äntligen infunnit sig i karlns ögon är otrolig. Han verkar lycklig och är så väldigt välförtjänt av det.
Bara en sekund efter hopp om bättring försvann en underbar människa ifrån oss. Alldeles för tidigt och inte alls på det sätt hon gjort sig förtjänt av. Jag måste glädja mig åt att hon slapp lida längre. Hon var så väldigt stark och jag saknar henne.
Spermadonatorn tog tillfället i akt för att återigen visa sina rätta färger men så oändligt mycket tydligare den här gången. Det handlar som alltid om att hävda sig själv, köra över så många som möjligt i processen och bara göra allt i sin makt för att verkligen bli jordens mittpunkt. Detta även i tider av stor sorg. Men det verkar bara göra självrättfärdigandet så mycket lättare när man kan sträcka sig in i andras sorg och tala om att jag känner ingenting, verkligen ingenting. En "vuxen man" som inte bara förstör sin egen sorg i brist på känsloliv utan även har ett monstruöst starkt behov av att spränga sig in i andras och besudla deras. Deras allra mest privata sorg där ingenting någon säger eller gör någonsin kan göra det annorlunda förutom en axel så alldeles tyst och fri från dömande att hålla sig levande med.
Det är just de axlarna han ska tvinga sig in emellan med sin narcissistiska brist på empati i följe och jag kan bara tänka när, när ska någon göra slut på denna människas korståg? Hur länge kan en sådan individ få äta upp sin omgivning inifrån utan någon form av slutligt slut?
Jag tänker att sådan obetänksamhet, djurisk våldsamhet, brist på ånger och stöld av de som torde vara ens närmastes sorger och lyckor är ett oåterkalleligt hjärn(hjärt)stillestånd. Zombies beter sig sådär och de måste alltid till slut offras för att någonting bättre skall kunna frodas.
Zombies skjuter man i huvudet.
Restaureringar
Loockar man outside the box så finns det väldigt många andra boxar att välja på och alla har egenskaperna av Pandoras ask -du helt enkelt måste kika in för att veta om det var en bra eller dålig box. Det får mig att tro att jag tänker ägna mig åt att bygga genomskinnliga lådor när jag blir stor men var finns utrymmet för det?
Jag känner en hund, den är röd. Låt oss kalla den Pricken
Chansen att smittas av röda hund när man är vaccinerad är mindre än 0,1%. Chansen att träffa någon idag som har röda hund kan knappast vara högre. Linda har lyckats med det omöjliga.
Vi ses om några dagar, kompis - när du inte smittar längre
Slut på rast och ro
Jag tror att det kommer bli skönt att jobba. Jag tror att jag tycker om det mer än jag själv tror.
Det är tomt
Ett år är en väldigt lååång tid att vara utan en sådan underbar vän.
Sorglig avskedskväll i lördags. Sorgligt avsked igår. En känsla som av att ha glömt kvar något på bussen sitter kvar sedan dess.
Det är Skype som gäller nu innan vintern rasar in och vi bilar till guleböjen och valköttet.
