Jag sökte jobb i förrgår
De ringde idag. Jag ska på intervju!
Jag mötte Cancer ifrån Yrrol
Dialekten var inte exakt densamma men den fanns där. Tonfallet var detsamma, alldeles kallt men ändå så varmt. Tall, dark and mysterious hämtade ut min jacka utan att ha yttrat ett ord.
Han stegade uppför trappan och jag efter, fortfarande utan ett ord.
- Har livet varit rättvist mot dig? Jag svarade och han replikerade: Men har livet varit rättvist mot dig?
Vi fortsatte och han såg på mig med den där blicken så vass och så mjuk.
Han köpte mat alldeles utan ord eller gester. Bara såg och jag såg och vi gick där. Fortsatte.
Jag vet fortfarande inte vad han heter. Jag vet så mycket mer.
Han stegade uppför trappan och jag efter, fortfarande utan ett ord.
- Har livet varit rättvist mot dig? Jag svarade och han replikerade: Men har livet varit rättvist mot dig?
Vi fortsatte och han såg på mig med den där blicken så vass och så mjuk.
Han köpte mat alldeles utan ord eller gester. Bara såg och jag såg och vi gick där. Fortsatte.
Jag vet fortfarande inte vad han heter. Jag vet så mycket mer.
Sesam öppna dig
Det är svårt det här, livet. Det är så väldigt lätt emellanåt men så ibland stannar allt upp. Det blir så helt plötsligt och alla ord som inte borde sägas kommer ut och de som måste sägas ligger vid ytan men kommer alls inte längre än så.
Jag har saker att säga. De kan synas oviktiga men är så overkligt mycket viktigare än andra, plötsligt.
Jag vill skrika rakt ut så att främst jag själv ska kunna höra dem, alla ord som i ett enda ögonblick betyder allt. Men tungan vill inte röra sig och jag hinner inte med. Ögonblicket rusar iväg som ett ilsket tåg och jag kan inte alls springa ifatt det. Jag har inte sagt någonting men orden, de finns där. Alldeles under ytan.
De försvinner inte bara för att ingen hört dem. De väntar på nästa ögonblick.
De kräver att få bli hörda.
Jag har saker att säga. De kan synas oviktiga men är så overkligt mycket viktigare än andra, plötsligt.
Jag vill skrika rakt ut så att främst jag själv ska kunna höra dem, alla ord som i ett enda ögonblick betyder allt. Men tungan vill inte röra sig och jag hinner inte med. Ögonblicket rusar iväg som ett ilsket tåg och jag kan inte alls springa ifatt det. Jag har inte sagt någonting men orden, de finns där. Alldeles under ytan.
De försvinner inte bara för att ingen hört dem. De väntar på nästa ögonblick.
De kräver att få bli hörda.
Jag är en dörrmatta
Jäklar.
Nej
Nej jag tänker inte vara sjuk!
Nej jag ska inte vara hemma i flera dagar och snörvla.
Nej jag ska inte hoppa över träningen idag.
Nej jag tänker inte låta mig vara fast i huskarantän med de andra sjuka.
Visst, min familj, ni är underbara och några av mina stora kärlekar - men nej. Karantän är inte överkomligt. Att sitta inlåsta och förkylda med er i åtminstone en, två dagar fungerar inte. Kan man dö av en sådan överdos?
Varför smittar ni mig?
Ja, ja, jag vet det går över. Men jag är inte bra på att vara sjuk.
Nej jag ska inte vara hemma i flera dagar och snörvla.
Nej jag ska inte hoppa över träningen idag.
Nej jag tänker inte låta mig vara fast i huskarantän med de andra sjuka.
Visst, min familj, ni är underbara och några av mina stora kärlekar - men nej. Karantän är inte överkomligt. Att sitta inlåsta och förkylda med er i åtminstone en, två dagar fungerar inte. Kan man dö av en sådan överdos?
Varför smittar ni mig?
Ja, ja, jag vet det går över. Men jag är inte bra på att vara sjuk.
Det är mer än dags
Bloggen har legat på is men med hoppet om sommarens intågande är det god tid att tina upp den. Mycket har hänt sedan sist - bra och dåligt, förjävligt och underbart.
Jobbet, det eviga jobbet som slitits och kvävt mig i närmare två år är slut. Jag saknar dem, kollegorna men känner mig samtidigt plötsligt så väldigt glad. Jag är fattig men fri.
Och den stora frågan är vad jag ska göra nu men jag har ingen brådska det kommer nog till mig i sinom tid.
Jag fyllde tjugo och gick igenom diverse nödvändiga livskriser. En födelsedag utan ångest går inte, man måste få känna att man lever också. Överlag fortlöpte dagen lagom trivsamt med otroligt goda köttfärspajer.
Jag är nu en överväldigad men glad ägare av originalinspelningen på vinyl från 76 utav Man in black. Även en rabbit döpt till Mr. Twister dök ner bland presenterna.
Träffade en gammal vän och uppfylldes av ett lyckorus. Den harmoni som äntligen infunnit sig i karlns ögon är otrolig. Han verkar lycklig och är så väldigt välförtjänt av det.
Bara en sekund efter hopp om bättring försvann en underbar människa ifrån oss. Alldeles för tidigt och inte alls på det sätt hon gjort sig förtjänt av. Jag måste glädja mig åt att hon slapp lida längre. Hon var så väldigt stark och jag saknar henne.
Spermadonatorn tog tillfället i akt för att återigen visa sina rätta färger men så oändligt mycket tydligare den här gången. Det handlar som alltid om att hävda sig själv, köra över så många som möjligt i processen och bara göra allt i sin makt för att verkligen bli jordens mittpunkt. Detta även i tider av stor sorg. Men det verkar bara göra självrättfärdigandet så mycket lättare när man kan sträcka sig in i andras sorg och tala om att jag känner ingenting, verkligen ingenting. En "vuxen man" som inte bara förstör sin egen sorg i brist på känsloliv utan även har ett monstruöst starkt behov av att spränga sig in i andras och besudla deras. Deras allra mest privata sorg där ingenting någon säger eller gör någonsin kan göra det annorlunda förutom en axel så alldeles tyst och fri från dömande att hålla sig levande med.
Det är just de axlarna han ska tvinga sig in emellan med sin narcissistiska brist på empati i följe och jag kan bara tänka när, när ska någon göra slut på denna människas korståg? Hur länge kan en sådan individ få äta upp sin omgivning inifrån utan någon form av slutligt slut?
Jag tänker att sådan obetänksamhet, djurisk våldsamhet, brist på ånger och stöld av de som torde vara ens närmastes sorger och lyckor är ett oåterkalleligt hjärn(hjärt)stillestånd. Zombies beter sig sådär och de måste alltid till slut offras för att någonting bättre skall kunna frodas.
Zombies skjuter man i huvudet.
Jobbet, det eviga jobbet som slitits och kvävt mig i närmare två år är slut. Jag saknar dem, kollegorna men känner mig samtidigt plötsligt så väldigt glad. Jag är fattig men fri.
Och den stora frågan är vad jag ska göra nu men jag har ingen brådska det kommer nog till mig i sinom tid.
Jag fyllde tjugo och gick igenom diverse nödvändiga livskriser. En födelsedag utan ångest går inte, man måste få känna att man lever också. Överlag fortlöpte dagen lagom trivsamt med otroligt goda köttfärspajer.
Jag är nu en överväldigad men glad ägare av originalinspelningen på vinyl från 76 utav Man in black. Även en rabbit döpt till Mr. Twister dök ner bland presenterna.
Träffade en gammal vän och uppfylldes av ett lyckorus. Den harmoni som äntligen infunnit sig i karlns ögon är otrolig. Han verkar lycklig och är så väldigt välförtjänt av det.
Bara en sekund efter hopp om bättring försvann en underbar människa ifrån oss. Alldeles för tidigt och inte alls på det sätt hon gjort sig förtjänt av. Jag måste glädja mig åt att hon slapp lida längre. Hon var så väldigt stark och jag saknar henne.
Spermadonatorn tog tillfället i akt för att återigen visa sina rätta färger men så oändligt mycket tydligare den här gången. Det handlar som alltid om att hävda sig själv, köra över så många som möjligt i processen och bara göra allt i sin makt för att verkligen bli jordens mittpunkt. Detta även i tider av stor sorg. Men det verkar bara göra självrättfärdigandet så mycket lättare när man kan sträcka sig in i andras sorg och tala om att jag känner ingenting, verkligen ingenting. En "vuxen man" som inte bara förstör sin egen sorg i brist på känsloliv utan även har ett monstruöst starkt behov av att spränga sig in i andras och besudla deras. Deras allra mest privata sorg där ingenting någon säger eller gör någonsin kan göra det annorlunda förutom en axel så alldeles tyst och fri från dömande att hålla sig levande med.
Det är just de axlarna han ska tvinga sig in emellan med sin narcissistiska brist på empati i följe och jag kan bara tänka när, när ska någon göra slut på denna människas korståg? Hur länge kan en sådan individ få äta upp sin omgivning inifrån utan någon form av slutligt slut?
Jag tänker att sådan obetänksamhet, djurisk våldsamhet, brist på ånger och stöld av de som torde vara ens närmastes sorger och lyckor är ett oåterkalleligt hjärn(hjärt)stillestånd. Zombies beter sig sådär och de måste alltid till slut offras för att någonting bättre skall kunna frodas.
Zombies skjuter man i huvudet.
